---

 

Julias perspektiv:

-       FAAAN! Helvetes jävla skit!

Det var några ord som mamma sällan uttalade, och när hon gjorde det så var hon antingen riktigt förbannad eller riktigs stressad. Idag var det väl en blandning av de båda. Vi var på väg till Centralen, och självklart ska det just denna dag vara världens kö pågrund av ett vägarbete. Samma väg som vanligtvis alltid rullar på. Klockan tickar och det var nu 12 minuter tills tåget skulle gå. Vi var inte långt därifrån, men det var helt stopp. Bilarna bokstavligen kröp sig fram. Jag smsade Filippa att vi var fast i kö, och hon blev självklart lika nervös som jag var. Och hade vart de senaste 20 minuterarna. Känslan när det inte finns något man kan göra för att påverka är nog den värsta. Som tur var började det släppa lite och vi kunde svänga av på en annan väg. Efter bara 3 minuter var vi framme, alltså hade jag 5 minuter på mig att springa till tåget. Men det skulle räcka. Jag pussade mamma snabbt hejdå och sprang bort till perrong 4, där jag redan visste via sms att Filippa stod och väntade. Hon suckade av lättnad när hon fick syn på mig.

-       Skräm mig aldrig så där igen! Jag trodde ju att du skulle missa tåget och att jag skulle behöva åka själv!! Utbrast hon.

Jag skrattade lite nervöst samtidigt som jag andades andfått, dels efter all panik jag hade i bilen, och dels efter spurtningen jag nyss hade gjort. Kondition var väl inte min starkaste sida om man säger så.

-       Shit va snygg du blev! Utbrast jag.

-       Tycker du?? Tack! Sa Filippa och log stort. Du med!

Jag log tillbaka. Vi steg på tåget som nu hade anlänt, och kunde äntligen pusta ut. Nu var vi snart på väg. På väg mot Stockholm. På väg mot One Direction. På väg mot att äntligen få nå våra drömmar.

 

Filippas perspektiv:

Vi satt hela den 3 timmars långa resan och pratade om inget annat än One Direction och dagen vi hade framför oss. Det ända vi visste från mejlet vi hade fått var vart och när vi skulle samlas och att det skulle vara ett kort med intensivt möte och att vi förhoppningsvis skulle hinna med att både prata med dem, ta bilder och få autografer. Jag har nog aldrig varit så nervös och pirrig i hela mitt liv. Jag tror att killen som satt framför oss började bli rätt trött på vårt pratande och fnittrande för jag såg hur han suckade högt och satte på sig sina hörlurar. Jag och Julia kollade på varandra och brast i skratt.

-       Okej, vi kanske borde lugna ner oss en aning! Vi vet ju båda att killarna gillar mer när tjejer är lugna än hysteriska. Och vi kanske inte borde ha för höga förhoppningar.

-       Nej, du har rätt! Jag kan bara inte fatta att vi verkligen gör det här!

-       Inte jag heller! Pep Julia och vi började båda skratta igen, som alltid när vi var nervösa och spända inför något.

Vi anlände äntligen i huvudstaden, vackra Stockholm. Det plågade mig att erkänna det, men Stockholm var faktiskt mycket finare än Göteborg. Dock har Göteborg sina fördelar också. Varken jag eller Julia hade särskilt bra koll på staden. Jag var här en gång förra året, och Julia hade varit här ett antal gånger, men då med sin familj. När man åker med sin familj så tänker man ju aldrig själv på var man är eller vad man ska göra, man hänger bara med. Så gör i alla fall alltid jag när familjen reser någonstans. Vilsna som vi var hittade vi tro det eller ej ut från Centralstationen och var äntligen ute i staden. Vädret var kallt men soligt. En underbar vinterdag. Bilar och bussar susade förbi och folk strömmade förbi på trottoaren. Båda två tog några sekunder för att inse att vi faktiskt var här. Utan att veta vilket håll som var norr eller söder styrde vi stegen rakt fram och hoppades på det bästa. Efter ett tag insåg vi att det ändå kanske vore vettigt att fråga någon åt vilket håll vi skulle gå. Julia gick fram till första bästa person, vilket blev en medelålders man med händerna fulla med matpåsar. Han såg lätt stressad och irriterad ut, men log ändå vänligt när hon förstod att vi inte var härifrån. Det var inte särskilt svårt med tanke på vår rätt grova Göteborgsdialekt.

-     Ursäkta, sa Julia med sin ljusa och lena ton som hon alltid använde när hon ville verka snäll och oskyldig och ville få något.

-     Vet du möjligtvis hur man tar sig till Hötorget här ifrån? Fortsatte Julia med samma vänliga röst.

Mannen såg ut att mjukna upp lite. Sättet Julia påverkade folk var otroligt. Och det ledde till att hon ofta fick som hon ville. Vilket i detta fallet var till bådas fördel.

-       Ja visst, om ni följer denna vägen rakt fram och sedan svänger till vänster så är ni där! Det går inte att missa!

-       Okej, tack så jättemycket! Sa Julia och fyrade av sitt bländande vita leende.

Kvinnan log och fortsatte vidare. Hon snabbade på stegen som om hon plötsligt insåg att hon hade väldigt brottom igen. Jag tittade på Julia och skakade på huvudet.

-       Vadå? Skrattade Julia oförstående och tittade på mig.

-       Det borde vara olagligt sättet du manipulerar folk? Stackars man som hade jättebrottom men som helt glömde av det för att du är så flörtig och inställsam. Skrattade jag.

-       Äsch, jag vet inte vad du pratar om! Svarade Julia oskyldigt. Men vad säger du? Ska vi fortsätta eller?

-       Yes!

 

Vi började gå i riktningen som mannen hade pekat, och låtsades som om vi hade full koll på var vi befann oss. Men mannen hade uppenbarligen rätt, det gick inte att missa. Vi hittade till torget utan att behöva fråga nån till person. Nöjda tittade vi på varandra.

-       Sååå vad är planerna? Ska vi leta fram Holländaregatan, så vi vet exakt var vi ska, och sen dra till något fik och äta lunch och kolla lite på stan? Föreslog jag. Klockan är ju trots allt bara halv ett och vi ska ju inte samlas förrän klockan fyra!

-       Det låter bra! Sa Julia lite frånvarande och tittade sig runt. Plötsligt lös hon upp.

-       Kolla där! Där på skylten står det ju Holländaregatan!

Vi följde gatan och hittade till trappuppgången där Sony Music kontoret låg, stället där alla skulle träffas innan vi åkte till den ”hemliga” lägenheten.

 

Julias perspektiv:

Vi spenderade de följande timmarna längs Stockholms gator. Vi följde Birger Jarlsgatan fram till Stureplan, och fortsatte sendan ner till vattnet och tog lite bilder. Vi åt en snabb lunch på Waynes Coffee, varsin laxbagel och en latte. Till slut började klockan närma sig halv 4 och vi vände tillbaka till Hötorget. Vi gick på toa på McDonalds och delade på en bulle på ett fik för att stilla nerverna. Prick klockan 4 ringde vi på vid Sony Music kontoret och de släppte in oss. Där inne var vi tvungna att visa ID-kort för att bevisa att det verkligen var vi. En trevlig kvinna som hette Maria visade oss till några bord och soffor där det redan satt 20-tal andra tjejer. Borden var fullt uppdukade med frukt, muffins, kakor, kaffe och vatten, men det stod så gott som orört. Alla var väl för nervösa för att kunna tänka tanken på mat, eller hade fullt upp med att kolla in de andra tjejerna.

-       Vi kanske är lite för uppklädda? Viskade jag oroligt till Filippa.

-       Äsch, då sticker vi bara ut lite extra, inte sant?

-       Du har rätt, sa jag och log och kände mig genast lite lugnare.

När alla hade anlänt berättade Maria den viktigaste informationen för oss och var väldigt tydlig att tala om att den informationen vi fick var strikt hemlig. Kom detta ut, skulle hela spelningen blåsas av. Vi var alla tvungna att visa att våra mobiler var avstängda innan vi steg på bussen, som skulle leda oss till den ”hemliga” destinationen.

 

För att göra allt ännu mer spännande skulle vi självklart sätta på oss ögonbindlar. Bussen körde runt i säkert en halvtimma och vi hade ingen som helst aning om var vi befann oss. Det roliga var att varken jag eller Filippa hade haft någon aning om var vi var, även utan ögonbindlar. Efter vad som kändes som en evighet så stannade äntligen bussen och alla fick ta av sig ögonbindlarna och stiga av. Vi gick alla upp för trapporna till våningen längst upp där spelningen skulle hållas. Rummet liknade en ateljé, men istället för tavlor och penslar var nu rummet fyllt av kuddar på golvet, ballonger och borden var uppdukade med skålar med godis och popcorn och drickor. Rummet var upplyst av blåa, lila och rosa lampor. Hela känslan i rummet var som ett mellanstadiedisco. Ända skillnaden var att mitt i rummet stod fem microfonstativ, och vid de fem microfonerna skulle ett av världens kändaste pojkband sitta. På plats fanns Knappen och Hakim, Anton D’Niice som Filippa hade pratat med i telefon och några andra radiofolk, ljudtekniker och kameramän. Vi hälsade på alla och Knappen och Hakim var båda riktigt schyssta och roliga. Efter att ha suttit och pratat ett tag, jag och Filippa satte oss på kuddarna längst fram, så blev vi tillsagda att gå till ett annat rum eftersom killarna snart skulle komma. Där satt alla rätt tysta och spända. En journalist kom fram till mig och Filippa och sade sig komma från Metro. Han frågade om det var okej om de ställde några frågor och tog några kort. Vi sa att det var okej och smilade framför kameran. Även Knappen kom fram och ställde lite frågor samtidigt som han spelade in allt på ett band.

 

Plötsligt sa en av kvinnorna som jobbade på Sony Music att killarna nu befann sig våningen ovanför och att vi snart skulle få komma upp. Alla började skrika och var helt till sig. Efter 5 minuter var det dags att gå upp igen. Jag och Filippa såg till att vi stod långt fram i ledet. Vi blev tillsagda att vara så lugna vi kunde. Det var lättare sagt än gjort. Men vi satte oss på våra platser, jag och Filippa bara en meter från microfonstativen. Jag hoppades inombords att Harry skulle stå på platsen framför mig och inte längst bort. Knappen och Hakim började prata lite och presenterade killarna.

-       Äh vad säger du? Sa Knappen till Hakim. Ska vi släppa in dem eller?

Alla skrek.

- Tjejer och killar, här kommer de- världens just nu populäraste pojkband – ONE DIRECTION! Skrek de i mun på varandra och alla runt omkring mig skrek. Plötsligt öppnades dörrarna och in kom dem…

---

Här kommer ett extra långt kapitel som kompensation för den dåliga uppdateringen... Hoppas ni gillar det! Nästa kapitel händer det! Vad tror ni killarna kommer göra? Kommer de prata med Filippa och Julia? KOMMENTERA!