Julias perspektiv:

-       FAAAN! Helvetes jävla skit!

Det var några ord som mamma sällan uttalade, och när hon gjorde det så var hon antingen riktigt förbannad eller riktigs stressad. Idag var det väl en blandning av de båda. Vi var på väg till Centralen, och självklart ska det just denna dag vara världens kö pågrund av ett vägarbete. Samma väg som vanligtvis alltid rullar på. Klockan tickar och det var nu 12 minuter tills tåget skulle gå. Vi var inte långt därifrån, men det var helt stopp. Bilarna bokstavligen kröp sig fram. Jag smsade Filippa att vi var fast i kö, och hon blev självklart lika nervös som jag var. Och hade vart de senaste 20 minuterarna. Känslan när det inte finns något man kan göra för att påverka är nog den värsta. Som tur var började det släppa lite och vi kunde svänga av på en annan väg. Efter bara 3 minuter var vi framme, alltså hade jag 5 minuter på mig att springa till tåget. Men det skulle räcka. Jag pussade mamma snabbt hejdå och sprang bort till perrong 4, där jag redan visste via sms att Filippa stod och väntade. Hon suckade av lättnad när hon fick syn på mig.

-       Skräm mig aldrig så där igen! Jag trodde ju att du skulle missa tåget och att jag skulle behöva åka själv!! Utbrast hon.

Jag skrattade lite nervöst samtidigt som jag andades andfått, dels efter all panik jag hade i bilen, och dels efter spurtningen jag nyss hade gjort. Kondition var väl inte min starkaste sida om man säger så.

-       Shit va snygg du blev! Utbrast jag.

-       Tycker du?? Tack! Sa Filippa och log stort. Du med!

Jag log tillbaka. Vi steg på tåget som nu hade anlänt, och kunde äntligen pusta ut. Nu var vi snart på väg. På väg mot Stockholm. På väg mot One Direction. På väg mot att äntligen få nå våra drömmar.

Filippas perspektiv:

Vi satt hela den 3 timmars långa resan och pratade om inget annat än One Direction och dagen vi hade framför oss. Det ända vi visste från mejlet vi hade fått var vart och när vi skulle samlas och att det skulle vara ett kort med intensivt möte och att vi förhoppningsvis skulle hinna med att både prata med dem, ta bilder och få autografer. Jag har nog aldrig varit så nervös och pirrig i hela mitt liv. Jag tror att killen som satt framför oss började bli rätt trött på vårt pratande och fnittrande för jag såg hur han suckade högt och satte på sig sina hörlurar. Jag och Julia kollade på varandra och brast i skratt.

-       Okej, vi kanske borde lugna ner oss en aning! Vi vet ju båda att killarna gillar mer när tjejer är lugna än hysteriska. Och vi kanske inte borde ha för höga förhoppningar.

-       Nej, du har rätt! Jag kan bara inte fatta att vi verkligen gör det här!

-       Inte jag heller! Pep Julia och vi började båda skratta igen, som alltid när vi var nervösa och spända inför något.

Vi anlände äntligen i huvudstaden, vackra Stockholm. Det plågade mig att erkänna det, men Stockholm var faktiskt mycket finare än Göteborg. Dock har Göteborg sina fördelar också. Varken jag eller Julia hade särskilt bra koll på staden. Jag var här en gång förra året, och Julia hade varit här ett antal gånger, men då med sin familj. När man åker med sin familj så tänker man ju aldrig själv på var man är eller vad man ska göra, man hänger bara med. Så gör i alla fall alltid jag när familjen reser någonstans. Vilsna som vi var hittade vi tro det eller ej ut från Centralstationen och var äntligen ute i staden. Vädret var kallt men soligt. En underbar vinterdag. Bilar och bussar susade förbi och folk strömmade förbi på trottoaren. Båda två tog några sekunder för att inse att vi faktiskt var här. Utan att veta vilket håll som var norr eller söder styrde vi stegen rakt fram och hoppades på det bästa. Efter ett tag insåg vi att det ändå kanske vore vettigt att fråga någon åt vilket håll vi skulle gå. Julia gick fram till första bästa person, vilket blev en medelålders man med händerna fulla med matpåsar. Han såg lätt stressad och irriterad ut, men log ändå vänligt när hon förstod att vi inte var härifrån. Det var inte särskilt svårt med tanke på vår rätt grova Göteborgsdialekt.

-     Ursäkta, sa Julia med sin ljusa och lena ton som hon alltid använde när hon ville verka snäll och oskyldig och ville få något.

-     Vet du möjligtvis hur man tar sig till Hötorget här ifrån? Fortsatte Julia med samma vänliga röst.

Mannen såg ut att mjukna upp lite. Sättet Julia påverkade folk var otroligt. Och det ledde till att hon ofta fick som hon ville. Vilket i detta fallet var till bådas fördel.

-       Ja visst, om ni följer denna vägen rakt fram och sedan svänger till vänster så är ni där! Det går inte att missa!

-       Okej, tack så jättemycket! Sa Julia och fyrade av sitt bländande vita leende.

Kvinnan log och fortsatte vidare. Hon snabbade på stegen som om hon plötsligt insåg att hon hade väldigt brottom igen. Jag tittade på Julia och skakade på huvudet.

-       Vadå? Skrattade Julia oförstående och tittade på mig.

-       Det borde vara olagligt sättet du manipulerar folk? Stackars man som hade jättebrottom men som helt glömde av det för att du är så flörtig och inställsam. Skrattade jag.

-       Äsch, jag vet inte vad du pratar om! Svarade Julia oskyldigt. Men vad säger du? Ska vi fortsätta eller?

-       Yes!

Vi började gå i riktningen som mannen hade pekat, och låtsades som om vi hade full koll på var vi befann oss. Men mannen hade uppenbarligen rätt, det gick inte att missa. Vi hittade till torget utan att behöva fråga nån till person. Nöjda tittade vi på varandra.

-       Sååå vad är planerna? Ska vi leta fram Holländaregatan, så vi vet exakt var vi ska, och sen dra till något fik och äta lunch och kolla lite på stan? Föreslog jag. Klockan är ju trots allt bara halv ett och vi ska ju inte samlas förrän klockan fyra!

-       Det låter bra! Sa Julia lite frånvarande och tittade sig runt. Plötsligt lös hon upp.

-       Kolla där! Där på skylten står det ju Holländaregatan!

Vi följde gatan och hittade till trappuppgången där Sony Music kontoret låg, stället där alla skulle träffas innan vi åkte till den ”hemliga” lägenheten.

Julias perspektiv:

Vi spenderade de följande timmarna längs Stockholms gator. Vi följde Birger Jarlsgatan fram till Stureplan, och fortsatte sendan ner till vattnet och tog lite bilder. Vi åt en snabb lunch på Waynes Coffee, varsin laxbagel och en latte. Till slut började klockan närma sig halv 4 och vi vände tillbaka till Hötorget. Vi gick på toa på McDonalds och delade på en bulle på ett fik för att stilla nerverna. Prick klockan 4 ringde vi på vid Sony Music kontoret och de släppte in oss. Där inne var vi tvungna att visa ID-kort för att bevisa att det verkligen var vi. En trevlig kvinna som hette Maria visade oss till några bord och soffor där det redan satt 20-tal andra tjejer. Borden var fullt uppdukade med frukt, muffins, kakor, kaffe och vatten, men det stod så gott som orört. Alla var väl för nervösa för att kunna tänka tanken på mat, eller hade fullt upp med att kolla in de andra tjejerna.

-       Vi kanske är lite för uppklädda? Viskade jag oroligt till Filippa.

-       Äsch, då sticker vi bara ut lite extra, inte sant?

-       Du har rätt, sa jag och log och kände mig genast lite lugnare.

När alla hade anlänt berättade Maria den viktigaste informationen för oss och var väldigt tydlig att tala om att den informationen vi fick var strikt hemlig. Kom detta ut, skulle hela spelningen blåsas av. Vi var alla tvungna att visa att våra mobiler var avstängda innan vi steg på bussen, som skulle leda oss till den ”hemliga” destinationen.

För att göra allt ännu mer spännande skulle vi självklart sätta på oss ögonbindlar. Bussen körde runt i säkert en halvtimma och vi hade ingen som helst aning om var vi befann oss. Det roliga var att varken jag eller Filippa hade haft någon aning om var vi var, även utan ögonbindlar. Efter vad som kändes som en evighet så stannade äntligen bussen och alla fick ta av sig ögonbindlarna och stiga av. Vi gick alla upp för trapporna till våningen längst upp där spelningen skulle hållas. Rummet liknade en ateljé, men istället för tavlor och penslar var nu rummet fyllt av kuddar på golvet, ballonger och borden var uppdukade med skålar med godis och popcorn och drickor. Rummet var upplyst av blåa, lila och rosa lampor. Hela känslan i rummet var som ett mellanstadiedisco. Ända skillnaden var att mitt i rummet stod fem microfonstativ, och vid de fem microfonerna skulle ett av världens kändaste pojkband sitta. På plats fanns Knappen och Hakim, Anton D’Niice som Filippa hade pratat med i telefon och några andra radiofolk, ljudtekniker och kameramän. Vi hälsade på alla och Knappen och Hakim var båda riktigt schyssta och roliga. Efter att ha suttit och pratat ett tag, jag och Filippa satte oss på kuddarna längst fram, så blev vi tillsagda att gå till ett annat rum eftersom killarna snart skulle komma. Där satt alla rätt tysta och spända. En journalist kom fram till mig och Filippa och sade sig komma från Metro. Han frågade om det var okej om de ställde några frågor och tog några kort. Vi sa att det var okej och smilade framför kameran. Även Knappen kom fram och ställde lite frågor samtidigt som han spelade in allt på ett band.

Plötsligt sa en av kvinnorna som jobbade på Sony Music att killarna nu befann sig våningen ovanför och att vi snart skulle få komma upp. Alla började skrika och var helt till sig. Efter 5 minuter var det dags att gå upp igen. Jag och Filippa såg till att vi stod långt fram i ledet. Vi blev tillsagda att vara så lugna vi kunde. Det var lättare sagt än gjort. Men vi satte oss på våra platser, jag och Filippa bara en meter från microfonstativen. Jag hoppades inombords att Harry skulle stå på platsen framför mig och inte längst bort. Knappen och Hakim började prata lite och presenterade killarna.

-       Äh vad säger du? Sa Knappen till Hakim. Ska vi släppa in dem eller?

Alla skrek.

- Tjejer och killar, här kommer de- världens just nu populäraste pojkband – ONE DIRECTION! Skrek de i mun på varandra och alla runt omkring mig skrek. Plötsligt öppnades dörrarna och in kom dem…

Filippas perspektiv:

Jag vaknade av en rejäl huvudvärk. Vad hände igår egentligen? Jag kom ihåg hur vi åkte dit, och att det var väldigt många där och precis när jag och Marcus började strula så kom Natalia och var arg och jobbig och klängig. Jobbiga tjejer blandat med alkohol gjorde dem bara ännu värre! Hon påstod att Marcus var hennes kille och att jag skulle hålla mig borta. Jag skakade på huvudet vi minnet av gårkvällen. Jag vände mig om och såg Julia som precis höll på att vakna. Även hon såg ut att må sådär. Hon masserade sina tinningar med en bekymrad min.

- Auch mitt huvud!! Gnällde Julia. Jag instämde.

Vi låg länge och drog oss innan vi gick upp och började göra iordning frukost i köket. Julia föreslog att vi skulle göra amerikanska pankakor och jag sa inte emot. Vi tog fram ingredienserna och började vispa ihop en smet. Samtidigt som Julia gräddade pankakorna så dukade jag. Klockan var halv ett och mamma och pappa var och tittade på nya tapeter till vardagsrummet. Så vi var ensamma hemma. Vi satt länge i köket och åt och pratade om förgående festen. Julia skrattade när jag berättade om Natalia-dramat och hon erkände att hon själv hade pratat rätt mycket med en snygg kille som hette Theo, och som var Marcus kompis.

Resten av dagen tog vi det rätt lugnt. Vi tog en promenad längs vattnet och på kvällen kände vi bara för att vara hemma. Vi hyrde en film och låg bekvämt i soffan med en stor godisskål emellan oss. Efter en lång stunds velande i videobutiken bestämde vi oss för att se Taken. Båda hade redan sett den men den var helt klart värd att se igen! Riktigt obehaglig, men grymt bra.

Julias perspektiv:

-       Filippa, vi åker imorgon och jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig! Hjälp mig, snälla!! Sa jag desperat i telefonen.

Det var söndag kväll, tågbiljetterna var bokade och allt var fixat, förutom min outfit.

-       Jag har också problem, suckade Filippa. Man vill ju inte vara för fin, men samtidigt är det ju One Direction vi ska träffa! Men kan du inte ta dina vinröda byxor, någon svart topp och dina svarta högklackade? Det blir ju snyggt, men det ser inte ut som om du har ansträngt dig för mycket!

-       Ja det blir nog bra, tack!!

-       Jag då? Sa Filippa panikslaget. Vad ska jag ha då?

-       Men jag är ju så dålig på att bestämma sånt, det vet du! Klagade jag.

-       Men nu får du hjälpa mig! Jag hjälpte ju dig. Kom igen!

-       Okej, men pröva dina svarta tajta byxor, ett svart linne och dina nya Loubutins? Simple but effective! Citerade jag Harry och skrattade.

-       Haha det kan nog funka!

-       Ta kort och skicka! Uppmanade jag.

-       Mm… två sekunder!

En kort stund senare plingade min telefon till. Filippa hade mmsat bilden.  Jag lade telefonen mot örat igen.

-       Det blir perfekt!! Fastslog jag.

-       Vad bra, sa Filippa glatt. Men då ses vi på Centralen imorgon då? 9.00 prick!

-       Yes! Svarade jag, och kände det där pirret inom mig igen.

-       Och glöm inte din kamera! Påminde Filippa mig, för säkert den femtionde gången.

-       Nej jag lovar! Den är redan nerpackad. Lugnade jag henne.

-       Okej bra, hejdå då så ses vi imorgon!

-       Hejdå och god natt! Försök få lite sömn nu, jag är rätt säker på att Zayn inte gillar tjejer med stora påsar under ögonen.

-       Haha han får nog ta mig som jag är, för jag tvivlar på att jag kommer få en minsta blund inatt.

-       Det hoppas jag att jag för jag är helt slutkörd över allt packande och tänkande och planerande.  Skrattade jag. God natt älskling, vi ses imorgon!

-       Det gör vi, puss!

Jag släckte lampan och lutade mig tillbaka i sängen medan jag slöt ögonen. Jag försökte att inte tänka på den spännande dagen jag hade framfrö mig imorgon, men det var svårt. Jag lovade mig själv att njuta så mycket jag kunde av stunden jag hade nu innan, när jag hade allting framför mig. För jag ångrar alltid efter jag har gjort något att jag inte njöt mer av stunden.

-… spelningen är redan denna måndag, och vi kommer inte att stå för eventuella resekostnader!. Så jag hoppas att ni kan lösa det på såpass kort varsel?

- Jadå! Det blir nog inga problem, svarade jag glatt.

- Vad bra! Vi skickar ett mejl till dig om mer exakt information, och om det är något är det bara att höra av dig till det här numret. Förresten så behöver vi veta namnet och personnumret till din kompis.

Jag gav honom Julias namn och personnummer, som jag redan kunde utantill och sedan sa vi hejdå.

Julia tittade förväntansfullt på mig.

-       Såååå…? Frågade hon.

-       Det var Anton som ringde.

-       No shit! Retades hon. Jag fattade liksom det, men vad sa han??

-       Jo han undrade om vi är redo att åka upp till Stockholm om 3 dagar?

-       TRE DAGAR?? På måndag?? Jag trodde att det var om en månad eller något…

-       Jag med! Så vi måste skynda oss att boka tågbiljetter och så… får bara hoppas att mamma och pappa går med på det också!

-       Det måste de göra. Annars åker jag ändå. Det här är ju once in a lifetime! Vi bara måste åka!!

-       Lugna dig, skrattade jag. Jag tänker inte heller missa det här, tro mig.

Vi gick tillbaka till bordet där de andra satt och de var förstås nyfikna om samtalet. Men jag hade lovat Anton att inte ge ut någon information till någon, för om det skulle läcka ut så skulle allting ställas in. Jag sa bara att vi skulle åka dit nästa vecka, och Julia fattade att jag inte ville berätta mer och bytte därför snabbt samtalsämne. Vi satt och pratade om lovet nästa vecka, och om festen ikväll.

Julias perspektiv:

-       Kan du sminka mig? Frågade jag stressigt, samtidigt som jag målade naglarna med svart nagellack. Vi var som vanligt sent ute, bussen gick om 40 minuter och vi stod båda fortfarande i underkläder.

-       Visst, sa Filippa. Ska bara platta klart håret.

-       FAAAAN!! Skrek hon två sekunder senare.

-       Vad hände? Frågade jag skräckslaget och vände mig hastigt om, så att jag välte ut nagellacket. Typiskt… Det är alltid när man är som mest stressad som något händer.

-       Helvetes jävla pissfan! Jag trampade på plattången! Klagade Filippa och hoppade runt i rummet på en fot.

Plötsligt brast jag ut i gaskratt. Jag visste att hon säkert hade extremt ont, men hon såg så himla rolig ut när hon hoppade runt där i trosor och bh på ett ben och höll händerna runt den andra foten.  Filippa tittade först surt på mig men snart började även hon att skratta. Efter en stunds flamsande blev Filippa seriös.

-       Nej, nu har vi mindre än en halvtimma på oss! Är du redo för en turbomakeup á la Filippa?

-       O yes! Fnissade jag och blundade medan hon började applicera ögonskugga på mina ögonlock.

Vi tittade oss i spegeln, rätt nöjda med resultatet.

-       Inte så dåligt för att ha haft så kort om tid på oss, sa Filippa stolt och penslade på lite läppglans på läpparna.

Jag tittade på klockan och insåg att det var 5 minuter kvar tills bussen gick. Om vi sprang skulle vi hinna, men det var ju inte lika lätt att springa i högklackat. Precis när vi skulle gå ut kom pappa in i hallen.

-       Hej tjejer! Vill ni ha skjuts till busshållplatsen?

-       Åh ja jättegärna!! Sa jag och Filippa i mun på varandra.

-       Tack pappa, du är bäst! Sa jag och kysste honom på kinden medan jag knäppte loss säkerhetsbältet.

-       Det var så lite! Du är jättefin gumman, ha det nu så kul! Och ta det lugnt ikväll.

-       Jaaaa! Stönade jag. Hejdå pappa! Sa jag och smällde igen dörren innan han hann säga något mer.

-       Ring om det… hörde jag honom ropa innan dörren stängdes. Jag bara nickade och skyndade mig efter Filippa.

Alltid samma sak innan jag skulle på en fest. ”Ta det lugnt nu!” Men jag borde vara nöjd, mina föräldrar hade en rätt lugn inställning när de gällde alkohol. Så länge jag har det under kontroll, och ringer om det skulle hända något så är det lugnt! Filippas föräldrar var mer stränga. Därför sover vi oftast över oss mig när vi har varit någonstans. Mitt hem var som Filippas andra hem, och tvärtom.

Jag tittade mig omkring i rummet som var fullt med alkoholpåverkade ungdomar. Några dansade, andra satt och pratade i soffan, ett par stod och strulade i hallen. Hittills hade allt gått bra. Jag tog en sista klunk av min cider och gick bort till baren. När jag gick kände jag hur det snurrade till i huvudet och jag var en aning vinlig. Inte för full, men tillräckligt för att kunna vara avslappnad och ha roligt. Och det hade jag verkligen! I alla fall ända tills Filippa plötsligt försvann och lämnade mig ensam. Jag kände inte jättemånga som var där, tjejen som hade festen var en kompis till Filippa. Några från vår skola var där, så det var några bekanta ansikten. Medan jag blandade ihop en drink till mig själv kände jag ett par händer som tog tag i flaskan.

Jag vände mig irriterat om. Bakom mig stod en kille och log. En väldigt snygg kille dessutom.

-       Du borde nog ta det lite lugnt med den där, skrattade han och nickade menande åt vodka flaskan och glaset som var fyllt med hälften sprit, och hälften någon annan grön dricka.

-       Vad menar du med det? Sa jag och kunde inte låta bli att fnissa till lite. Alkoholens fel!

-       Du har druckit rätt mycket ikväll och det såg lite vingligt ut när du gick bort hit, sa han. Inte tyket eller kaxigt, snarare vänligt och omtänksamt.

-       Har du spionerat på mig? Retades jag.

-       Haha en sådan snygg tjej som du är svårt att inte lägga märke till. Sa han lite flörtigt.

Jag rodnade lite, som alltid när jag får beröm för något, och bytte snabbt samtalsämne.

-     Så vem är du här med

-     Marcus! Vet du vem det är?

-     Vem vet inte det? Skrattade jag.

Han höll med.

-     Förresten, är inte den han som precis håller på att lösa din kompis? Frågade han och nickade åt ett par lite längre bort. Jag såg snabbt att det var Filippa, hennes knallrosa Jeffrey Cambells var svåra att missa. Marcus böjde sig fram och deras läppar möttes. Jag log för mig själv, och visste att jag inte behövde gå fram och rädda henne. Som annars när det var någon äcklig klängig kille som försökte sticka ens tunga i halsen på en. Filippa hade tyckt att Marcus var snygg sedan i 8:an, och jag tror att hon hade gillat honom lite ett tag utan att hon ville erkänna det. På tal om att gilla Marcus, så såg jag en tjej som gjorde det och som var på väg mot deras håll. Hon såg inte särskilt glad ut. Natalia…

Filippas perspektiv:

”För över ett år sedan nu visade min bästa kompis mig ett klipp på youtube på en otroligt söt killes (Harry Styles) första audition i X-factor. Sedan dess har hon varit fullkomligt galen i både honom och hela bandet och det dröjde inte länge tills hon smittade av sig på mig med. Efter att ha sett på alla klipp och bilder som finns på internet och läst alla möjliga olika bloggar och novellbloggar som går att läsa så kommer det kanske inte som en förvåning att vi fullkomligt skrek av lycka när vi läste om eran tävling. Att träffa One Direction i verkligheten har varit vår största dröm sedan långt tillbaka och att få den här chansen och vinna den här tävlingen skulle betyda extremt mycket för mig. Att dessutom få dela denna upplevelse med sin bästa vän skulle bli "a dream come true". Så snälla snälla SNÄLLA, ring mig denna veckan!!! Kanske känns som en enkel knapptryckning och ett telefonsamtal för er, men för mig och min kompis skulle det betyda hela världen.”

-       Blir det här bra?? Frågade jag Julia och fick en nervös och pirrig känsla i kroppen. Lugna dig Filippa, vi har inte vunnit ännu.

-       Jaaaa! Stönade Julia. Vi har suttit med den här motiveringen i evigheter nu, skicka in den bara. Glöm inte att fylla i uppgifterna om namn, ålder och stad bara!

-       Har du skickat in din motivering ännu?

-       Yes, jag gjorde det igår! Så nu har vi dubbelt så stor chans att vinna.

Vi låg och tittade på det senaste Gossipgirl-avnittet med varsin skål med fruktsallad i knät när Julias telefon ringde. Man hörde en kvinnlig röst i andra luren. De lade snabbt på.

-       Det var mamma, jag måste hem nu! Men vi ses imorgon, right? Och glöm inte att hålla tummarna! Vi bara måste vinna denna tävlingen!!!

-       Promise! Tro mig, jag vill det här precis lika mycket som du. Ses imon sötnos, hejdå!

Hon knöt skosnörena på hennes Converse och gick ut genom dörren. Jag såg hennes mammas silvriga Volvo utanför och vinkade. När de hade åkt iväg stängde jag dörren och sprang upp till mitt rum, två steg i taget som vanligt- en vana sedan jag var liten. Jag öppnade datorn igen.

-       Filippa!!! Det är mat!! Ropade mamma från köket.

-       Jag kommer! Svarade jag.

Jag fyllde snabbt i min mailadress och läste igenom motiveringen en gång till. Efter en stunds tvekan tryckte jag på skicka och slog ihop datorn. Nu var det bara att hålla tummarna och hoppas på att de skulle läsa min motivering och ringa upp mig.

Jag sprang ner för trappan och möttes av en härlig doft av lasagne. Jag satte mig på stolen bredvid min syster och började lägga upp sallad på tallriken. Medan vi åt berättade jag om tävlingen för min familj. De var mycket väl medvetna om min kärlek till bandet, och speciellt en av killarna, Zayn Malik. Efter ett år av tjat på att få gå på någon av deras konserter, ständigt lyssnande på deras musik och med väggar fulla av posters så började de väl tröttna på mig. Det enda responsen jag fick när jag berättade om min ansökan var tre skakande huvuden och några suckningar. De förstod nog inte hur mycket detta skulle betyda för mig! Det gjorde nog ingen. Förutom Julia då.

Julias perspektiv:

Jag kom hem från dansträningen och var helt slut. Efter maten släpade jag mig upp till badrummet, slet av mig träningskläderna och hoppade in i duschen. Jag njöt av det varma vattnet och kände hur den varma ångan spred sig i rummet. Jag hade glömt att sätta på fläkten, som vanligt! När jag kom ut ur duschen smörjde jag in mina nyrakade ben med en grapefrukt bodylotion som jag fick från mina kompisar i födelsedagspresent och möttes av den fräscha citrusdoften. Jag borstade igenom mitt hår och hoppade i juicydressen. Precis när jag lagt mig i sängen och öppnat datorn ringer telefonen. ”Den bästa, snyggaste och underbaraste” stod det på displayen och skrattade för mig själv över det nya namnet Filippa hade gett sig själv i min kontaktlista tidigare idag.

-       Helloo bestie! Hoppas att det verkligen är något viktigt du har att säga för du avbröt mig mitt i…

Hon avbröt mig och skrek så högt att jag fick flytta mobilen en bit från örat.

-       DE RINGDE MIG!! ANTON D’NIICE FRÅN NRJ RINGDE M.I.G!

-       Ha-ha! Jättekul, sa jag sarkastiskt. Det här var så typiskt henne. Försöka komma med någon stor nyhet och få mig att gå på det, för att sedan skratta ihjäl sig och mobba sönder mig efteråt för att jag var så dum som gick på det. Som den gången så hon lurade mig att Harry hade klippt av sig alla sina vackra lockar. Jag var nära en hjärtattack.

-       Nej jag skämtar inte!!!! Han ringde mig precis!

-       Jag tror dig inte… sa jag, men nu med mer osäkerhet i rösten. Hon lät faktiskt ärlig på rösten, jag kände igen den dära upplivade och nästan gråtfärdiga rösten när hon var riktigt rikigt glad och ivrig. Men att hon mena allvar kunde bara vara för bra för att vara sant. Hur stor är chansen? En på tiotusen?

-       Jag lovar dig, jag satt och pluggade och så ringde det från något Stockholm-nummer och…

Nu började jag faktiskt inse att detta inte var ett skämt.

-       Du skojar verkligen inte!!! Men Filippa, det här är helt galet!! Vad sa dem?? Vad sa du? Berätta allt.

Nu var Filippa verkligen inte långt från tårarna, och det var inte jag heller för den delen.

-       Han frågade vad jag gjorde och jag sa att jag pluggade och då sa han typ ”en tjej som är ambitiös i skolan,det gillar vi” eller något liknande och…

Munnen gick i ett. Det jag snappade upp var att de hade tydligen ringt för att meddela att hon, eller vi eftersom vi faktiskt skickade in motiveringen tillsammans, har en chans att få vårat namn uppropat imorgon på radio. Och så fort vi hör vårt namn ska vi ringa till 0200-215151. Är vi först vinner vi biljetterna. Mitt hjärta slog dubbelslag och jag hoppade runt i mitt rum av glädje.

-       Så vi ska lyssna på radion imorgon, 18.45… Avslutade Filippa.

Jag slutade med min lilla glädjedans och flög ner i soffan.

-       Filippa, tänk om vi vinner! Tänk om vi faktiskt vinner och får träffa dem. Åh herre min gud!

-       Har du gått och blivit religiös på kuppen? Skrattade Filippa i andra änden.

Vi skrattade och pratade ända tills Filippas mamma för tredje gången skrek på henne att hon skulle lägga på. Jag borstade snabbt tänderna och bytte om till pyjamas, tyst så att mamma och pappa inte skulle höra att jag fortfarande var uppe. Jag satte klockan på 06.15 och insåg att det var sex timmar tills jag skulle gå och lägga mig igen. Jag slöt ögonen och tvingade mig själv till sömns. Men efter en lång skoldag, ett hårt träningspass och all den energi som gick åt när jag hoppade runt i mitt rum för en stund sedan gjorde det inte till en omöjlighet att somna, snarare tvärt om. Det dröjde inte längde förrän jag kände hur ögonlocken blev allt tyngre och jag kände hur jag långsamt flög bort till drömmarnas värld. Just denna dröm handlade om ett visst pojkband, som jag efter imorgon kan få en chans att träffa i verkligheten. Uttrycket ”en dröm som går i upplevelse” stämde väldigt bra in i denna stund.

Julias perspektiv:

-       Klockan är 07.17, det är kolsvart ute och jag sitter på bussen på väg till skolan… kan du påminna mig varför nu igen??

Jag skrattade åt Filippa som såg ut som en trött zombie och kämpade för att hålla inne en stor gäspning. Hon lyckades inte.

-       Så att du inte ska få frånvaro, bli anmäld som skolk, få dåliga betyg och sluta som en städerska på något ruffigt motell? När gick du och lade dig igår förresten?

-       Jag gick väl och lade mig halv elva, men jag somnade inte förrän vid två! De där killarna förstör min skönhetssömn!

-       Haha eller hur! Det borde vara olagligt att sätta ihop 5 alldeles perfekta killar i en och samma grupp. Tror du vi kan stämma Simon Cowell?

Filippa ryckte på axlarna och flinade.

-       Det är värt ett försök! Förresten, såg du klippet på när dem uppträdde med Up all night..?

-       …och Harry typ juckade??!

-       OCH NÄR HAN GJORDE DET SÅDÄR LÅNGSAMT! Utbrast vi båda exakt samtidigt och sekunden senare bröt vi ut i skratt. Några männsikor på bussen stirrade på oss som om vi vore idioter, men vi brydde oss inte. Jag stoppade i ena hörluren och gav den andra till Filippa.

-       I want? Frågade jag.

-       I want! Instämde hon och jag tryckte på playknappen.

Mitt i refrängen pausade jag och vände mig mot henne.

-       Jag glömde ju helt att berätta!! Vet du vad jag såg igår?

-       Nej vad såg du igår? Frågade Filippa retandes och imiterande min exalterade röst.

-       NRJ lade upp på sin sida en ny tävling om att vinna biljetter till One Directions spelning i Stockholm!  I en lägenhet!!

-       SKÄMTAR DU MED MIG??? Visa!!

Jag öppnade safari och gick in på NRJs hemsida och visade Filippa vad jag hade sett igår.

Hennes reaktion var ungefär likadan som min var. Hysterisk med andra ord.

-       Vi måste ju bara anmäla oss!!

-       Eller hur!

Resten av bussresan satt vi och funderade på olika motiveringar och i våra tankar var vi redan på väg till Stockholm. Filippa var den första som bröt drömmandet och var lite realistisk.

-       Problemet är att man vinner ju aldrig sånt här! Det är fan större chans att vi vinner en miljon på trisslott än att vi vinner de här biljetterna.

Jag suckade.

-       Jag vet! Men vad har vi att förlora? Det är ju värt att testa! NÅGON måste ju vinna.

Bussen stannade och vi gick av. Ännu en ny måndag, ännu en ny seg vecka. Men på något sätt kändes denna veckan plötsligt lite ljusare. Jag vet inte om det var för att snön äntligen började smälta, eller om det var för att jag hade tankarna fulla med den där tävlingen. Vad det än var gav det mig iallafall ett leende på läpparna medan jag stängde skåpet med matteböckerna i famnen, på väg mot veckans första lektion, något som annars sällan hände.